När jag träffade Alle tänkte jag att det var för bra för att vara sant. Han var för bra för att vara sann.
Så gick det åt helvete. Han dog. Han försvann ifrån mig. Hela min jävla värld gick sönder. Allt jag levde för försvann.
Kvar var jag, min lilla dotter och bebisen i magen.
Men vi hankade oss fram. Grät, skrek, bråkade, gick sönder lite mer… Men till slut började vi läka. Jag började se på filmer med Alle, lyssna på hans musik, packa ihop hans saker som legat orörda i lägenheten. Sorgen fanns där jämt, men istället för att leva i den kunde jag stå vid sidan om lite mer. Jag lärde mig hantera den.
Jag blir fortfarande ledsen. Men mer sällan. Jag gråter inte lika ofta. Jag blir tröstad av mina barn, mina vänner och min familj.
Idag var Alles födelsedag. Min mans födelsedag. Men han är inte här. Han är inte på jorden. Han lever inte. Han visar inte hur glad han blir när hans dotter sjunger jag må han leva. Han får inga paket. Det som finns kvar av honom ligger i marken. På en kyrkogård. Och vi kan aldrig ta i honom igen.
Jag har hela dagen gått runt och känt massor. Glädje, sorg, lycka, oro… Jag har spelat fotboll med Thea. Hon har plockat smultron med sin morfar. Vi åt mat som jag tror Alle skulle tyckt om.
Men inte förrän nu kom tårarna. Av en annan anledning egentligen. Men det behövdes nog få komma ut.
Jag kommer alltid älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget.