En av de värsta sakerna som blivit av olyckan är ensamheten. När Thea och Henry har somnat på kvällen så känner jag mig så oerhört ensam. Jag har ingen att vuxenprata med. Jag har ingen intill mig i soffan som slöar framför tv:n. Jag sitter där själv. Och helt ärligt kan jag säga att jag går och lägger mig så fort Henry somnat. När han ätit sista gången så lägger vi oss båda två, det kan vara allt mellan 19:30 till 22. Förresten känner jag mig ensam även när dom är vakna ibland. Ensam som förälder. Jag är ensam om att packa allt som ska med, blanda mat till Henry, koka vatten, dosera ersättningspulver, bada mina barn, klä på dem när vi ska gå ut, laga mat, komma på vad vi ska äta, städa, tvätta…
Ibland när vi varit borta på kvällen och Thea somnar i bilen, så jag ska kånka upp henne sovande, Henry i babyskyddet och all övrig packning. Då känner man att man lever. Och hur jävla ensam man är.
Jag säger inte att jag inte uppskattade Alle, för det gjorde jag, men NU vet jag verkligen hur mycket han gjorde här hemma. Och hur mycket glädje han spred. För det här är inget glatt hem längre.