Idag är det tisdag. Samma dag som olyckan skedde. Men tisdagar är bara tisdagar igen. Jag vet inte ens hur länge sen olyckan var i veckor. Sånt hade jag koll på i början.
Nu lever vi ganska normalt. Förutom att jag får mer hjälp av mina nära och kära än andra får (?). Och dom flesta mammor går kanske inte och lägger sig senast 20…
Men livet rullar liksom på. Det finns inget paus när man har barn. På ett sätt är det min räddning. Tack vare dem sitter jag påklädd och sminkad senast åtta varje dag. Och det är jag ändå glad för.