Idag är jag mer arg. Och jag har inte min man att prata med. Han kunde alltid ge mig perspektiv.
Jag tycker jag försöker hela tiden, men det är inte naturligt. Min länk är kapad. Jag blir bortglömd.
Det är inte självklart att hälsa på mig. Eller ringa mig. Vem undrar hur vi mår? Vem kommer hit på en kaffe till mig?
Jag vet att jag inte åker runt och hälsar på hos alla heller. Men det är ett dagsverke att ta med sig båda barnen till folk. Jag har inte den orken. Jag är konstant beroende av att få hjälp.
Så nej. Just nu känner jag mig sårad. Och den som kunde avstyrt mig finns inte längre kvar.
Förlåt älskling.