Känner mig så ensam. Just ikväll var värre än det brukar.
Saknar min man. Mina barns pappa.
Önskar han var här.
Tänker så ofta på den dagen när jag kom till sjukhuset och han låg där. En tom blick, halvöppen. Fortfarande varm.
Han hade rakat sig samma morgon. Och hade för långt hår vid öronen. Han var så fin. Som han alltid var.
Det som smärtar mig är att Thea och Henry aldrig får uppleva hans kärlek. Thea hade tur, men Henry får bara mig.
Och en ful rädsla jag har är att jag aldrig igen får känna kärlek sådär gränslöst som jag känner för Alle. Jag vill på ett sätt aldrig sluta vara kär i honom. Men samtidigt vill jag känna mig älskad av en partner. Jag vet att han unnar mig det. När tiden är mogen.